In English
www.Egmond.se

Start Om mig Egmonds historia Mina Egmond Egmond-länkar Andra länkar



Egmonds historia i kortform.
För en komplett historiebeskrivning hänvisas till böckerna om Egmond, skrivna av Wim Markenhof och Cees Bakker.

eg

Som pensionerad stins, startade Uilke Egmond (1878-1959) musikskola och musikaffär 1932 i Valkenswaard. Rörelsen fick namnet Musica.
I musikskolan gav han framförallt violinlektioner och i affären såldes instrument som, i huvudsak, importerades från östra Europa.

1935 flyttade verksamheten till Eindhoven.
Sönerna Gerard (1904-1974), Dick (1920-1992) och Jaap (1921-1993) började arbeta i företaget under 2:a världskriget.
Instrumentimporten upphörde och man bestämde sig för att tillverka instrumenten själva.

I början av 50-talet var man 20 anställda och tillverkade 50 gitarrer i veckan.
Banjo och mandoliner började också tillverkas.
I början av 60-talet var man 80 anställda och tillverkade 2000 gitarrer i veckan och verksamheten flyttade till Best, i norra utkanten av Eindhoven.

Musica
Musica i Eindhoven.

Egmond factory in
                      Best
Den nya fabriken i Best, 1961.

Under 60-talet var Egmond europas största stränginstrumenttillverkare och var mer kända för kvantitet än kvalitet. Billiga instrument tillverkades i mycket stora antal och, praktiskt taget, alla hade råd att köpa en gitarr. De billigaste modellerna hade en prisnivå på bara 10% av vad en motsvarande modell av Gibson eller Fender kostade.

Egmond factory



Ett filmklipp från Egmond-fabriken 1966.


John Lamers
John Lamers spelar på en Egmond double neck, tidigt 60-tal.


Accordion
Egmond gjorde även dragspel, som detta, tillhörande Jozef i Diessen.


Paul Cooijmans Telstar
Paul Cooijmans spelar på sin Egmond Telstar, från 1968.


Egmonds gitarrer hade intetsägande modellbeteckningar med bokstavs- och sifferkombinationer. Man populäriserade då gitarrerna, genom att ta fram 7-serien. Det var Lucky 7, Solid 7 och Bass 7. Lucky 7 var egentligen en JG113/5CA. Mer om Lucky 7 och Solid 7 under fliken Mina Egmond.
Solid 7
Solid 7 med 2st pickuper.              Solid 7 med 3st pickuper och svajarm.                             Bass 7.          



105-0
Egmond 105/0 såldes i England som Rosetti 276.  

Många gitarrister och basister har börjat sin karriär på en Egmond. 1956 började George Harrison spela på en akustisk gitarr av modell Egmond 105/0, som även kallades Egmond Toledo. I England såldes Egmonds gitarrer under namnet Rosetti, så Georges Harrisons gitarr var en Rosetti 276. Mer om Toledo under fliken Mina Egmond.

George Harrison
George Harrison 1956, spelande på sin Rosetti 276 (Egmond 105/G).

Även Brian May började med en Egmond Toledo. Under 2003 renoverade Andrew Guyton Brian May's gitarr till bättre än nyskick.

Brian May
Brian May med sin renoverade Egmond Toledo.


Paul McCartney spelade på en Rosetti Solid 7, som han strängade om med 4st pianosträngar, för att göra den till elbas. Det blev inte så lyckat men han visste kanske inte att det fanns en Bass 7.

Paul
                          McCartney
Paul McCartney med sin bas-konverterade Solid 7.


1965
Urval från 1965 års USA-katalog.

Men Egmond tillverkade även instrument av riktigt hög klass, t.ex. Egmond 2 och 3, samt Egmond 2V och 3V, som hade 2, respektive 3, pickuper. 2V och 3V (V=vinylklädd kropp) hade samma kroppsform som Fender Jaguar eller Fender Jazzmaster. Senare namnändrades modellerna 2 och 3 till Egmond Thunder. 2V och 3V namnändrades till Egmond Typhoon. En mera påkostad modell, med samma kroppsform som 2V och 3V, var Egmond Tempest.
2
                            och 3 och 2V och 3V och Tempest

Till gitarrerna hade Egmond elbasar i samma modellserie.

B2
                          och B2V och BT

En enklare och billigare variant, med samma kroppsform, var Egmond Scout.

Scout
Egmond Scout.         

Egmond Scout hade en enkel solid ofasad kropp, med utanpåliggande kombinerat plektrumskydd och pickup (samma som på Solid 7).

Det fanns en jungel av modeller och modellbeteckningar. 100-tals versioner och varianter gjordes genom åren. Även ett soritiment av förstärkare tillverkades av Egmond. De var utvecklade i samarbete med Philips och använde högtalarelement och komponenter från Philips.

V820
V 820 från 1961 års katalog. 10W rörförstärkare och är efterföljaren till V 630 från mitten an 50-talet.

V1821
V 1821 från 1961 års katalog. 30W rörförstärkare.

I slutet av 60-talet gjordes Egmonds förstärkare av Davoli och Steelphon, i Italien.
Amp
                          1968
Förstärkare ur 1968 års katalog (tillverkade av Davoli).

Amp
                          1970
Förstärkare ur 1970 års katalog (motsvarar Steelphon Tiger och Steelphon Conductor).


Med boken om Egmond, skriven av Wim Markenhof, följer några Egmond-kataloger som ger en fingervisning om hur omfattande sortimentet var.

Egmond tillverkade instrument under andra namn, för andra marknader. Det var Alberti, Alex, Alfesta, Alpha, Caledonie, Combo, Dixieland, Frima, Goldene Harfe, Hi-Spot, Jester, Lido, Lion, Manhattan, Marizza, Miller, Orpheum, Roderich Paesold, Rosetti, Royal, Royalist, Stadium, Strad-O-Lin, Tonemaster, Vander, Vega och Wilson.

USA var under större delen av 60-talet, en mycket stor marknad för Egmond, då man skeppade en container med gitarrer varje vecka, till New York. Konkurrensen med billiga gitarrer från Korea, gjorde dock att den amerikanske importören valde att köpa sina gitarrer från Korea, istället för att köpa dem från Egmond. Försäljningen till USA upphörde och försatte Egmond i en besvärlig situation.
1972 inledde C.F. Martin & Co ett samarbete med Egmond, som skulle tillverka gitarrer, med varumärket Vega, efter C.F. Martins ritningar.


Vega

C.F. Martin & Co bröt samarbetet med Egmond 1979. Då började Egmond, under Tolchin Instruments ägande, att tillverka gitarrerna under varumärket Alpha.

Alpha


Roderich Paesold är en fioltillverkare i Tyskland, som började med att göra stråkar och strängar 1919. 1968 såldes företaget till klarinettillverkaren Wenzel Schreiber & Söhne, i Nauheim. Företagen införlivades 1981 i den engelska Blåsinstrumenttillverkaren Boosey & Hawkes. På 70- och 80-talet, fanns det en stor efterfrågan på gitarrer men Boosey & Hawkes hade ingen gitarrtillverkare inom koncernen och det enda företaget inom koncernen, som kunde förknippas med stränginstrument, var Roderich Paesold. Detta namn användes för en serie gitarrer, som byggdes av Egmond i Boxtel, strax norr om Best.
Få lite mer detaljer om detta, när du läser om min Roderich Paesold P100.

Roderich Paesold

1983 var konkursen ett faktum och Egmonds, en gång så stora, verksamhet var till ända.

Varumärket Egmond ägs av AudioOne i Kanada och man hade för avsikt att lansera en ny serie Egmond-gitarrer. Det skulle vara en uppfräshning av de mest populära Egmond-modellerna, något förändrade i utseende och gjorda med moderna material och delar. Under 2011 avled designern och hela projectet lades på is.



Avslutningsvis är här Wim Markenhofs Egmond-samling, både på bild och som YouTube-film:

Egmond collection





               
Up
Till sidans början